Septembersommaren är rätt fin, eller vad vi nu ska kalla den. Jag tror inte jag varit med om den tidigare. Solen tittar fram lite här och där. Norrskenet likaså. Jag har inte sett det med blotta ögat än men min mobilkamera har fångat de vackra färgerna på bild. Månen lyser upp allt och ingenting. Löven har inte helt börjat falla än men de börjar få den där magiska färgen som lyser extra fint i regnblandat solljus. Jag gillar det. 

Men det känns lite konstigt att ena dagen gå klädd i shorts och t-shirt bara för att nästa morgon åka till jobbet i nära minusgrader. Bilen visade så mycket som en hel plusgrad ena morgonen i veckan. På vägen hem var det närmre femton. Idag när jag skriver detta var det över tjugo. Som sagt, septembersommaren är fin.

Förra helgen gick jag runt i ett relativt varmt och soligt Norrköping. En by jag aldrig riktigt varit i innan. Jag har varit på festival utanför Norrköping många gånger, men aldrig innanför 90-skyltarna. Det var rätt mycket vatteninstallationer där, det var rätt snyggt faktiskt. Men i övrigt var det en rätt så “meh” stad. Ni vet, som Stockholm ungefär. Det ser fint ut på håll men när du väl är där så frågar du dig själv om det är värt det. Meh.

Anledningen till att jag drog till Norrköping var så klart att det vankades konsert. Klubbspelning deluxe. Winnerbäck som sålt ut arenor landet runt i decennier valde att återvända till de mindre scenerna och fy satan vad bra det var. Två spelningar på tre timmar vardera. Trettio låtar per kväll. Femtonhundra personer i publiken. Det var svettigt, det var allsång, det var öl, glada miner och en del fyllon. Turnépremiären i Helsingborg efter pandemin är fortfarande något av det bästa i konsertväg jag någonsin varit på, men detta var fan inte långt ifrån. Det var riktigt bra. Men det roligaste var nog den som hände mellan konserterna, runt lunchtid på lördagen.

Jag tycker om att promenera, att ta mig runt i städer jag inte varit i tidigare och se hur det är där. Massa snygga vatteninstallationer som sagt, det fanns ett museum med en snygg uteplats där man kunde sitta och ta en fika men utöver det så var det liksom inte så mycket. Som jag skrev innan, lika meh som Stockholm.

Jag blev hungrig och tog mig till en del matställen som så klart var stängda eller under renovering så det blev ju att jag hamnade på gamla hederliga Donken. Det tog längre tid än vad det ska ta på en restaurang som specialiserar sig på snabbmat, men jag fick det jag beställde och tog mig ut på gatan.

Jag började ta mig mot hotellet och kollade runt mig om det var nåt folk där, jag vill ju inte gå in i nån bara sådär. Det gick en snubbe på min högra sida och en dam lite längre fram så det var bara för mig att promenera. Med mobilen i handen skulle jag bestämma mig för vilken podcast jag skulle dra igång eller om jag kanske skulle lyssna på ljudbok. Nån sekund efter att jag tryckt igång podden så hör jag men det är ju du och det låter som det är riktat åt mitt håll. Jag kikar upp mot snubben jag gick jämte som av någon outgrundlig anledning känner igen mig. Jag menar, jag känner ingen i Norrköping, vad är det här?

Snubben som vänt sig mot mig råkar vara en jag faktiskt känner igen. Ingen jag känner, men jag har sett honom spela gitarr på scen jämte Lasse Winnerbäck i över åtta års tid. Och han känner igen mig?! Holy crap! Vad hände där?!

Jag svarar nåt i stil med men det är ju du och pausar podden. Vi snackar en stund och går åt samma håll innan han viker av mot en annan gata. Jag kan härmed avslöja att han skulle gå och köpa snus. Det var liksom… va? Det rimliga vore väl ändå om jag kände igen honom? Jag har ändå sett honom spela gitarr på scen i åtta års tid. Men icke, han kände igen mig. Det gjorde mig helg!

Hemresan var inte lika spännande. Jag fortsatte lyssna på Linkin Parks nya låt. Jag måste erkänna att första gången jag hörde den kändes det fel att det inte var Chester på sång. Som att någonting saknades. Men jag lyssnade igen, igen och ännu en gång och började fundera på vad det egentligen var med Linkin Park som en gång fick mig att fastna för bandet. Förutom suveräna låtar så älskar jag det faktum att de i princip ändrade genre inför varje ny skiva. Det var alltid något nytt. Jag gillade inte allt de släppte men jag gillar att de vågar prova. Att de gör det dem vill göra istället för att kopiera sig själva om och om igen. Efter jag kom hem fortsatte jag lyssna på lite liveklipp med deras nya sångfågel och kom väl fram till att hon fan är grym. Visst, det är inte Chester. Men det är inte heller meningen. Bandet i fråga har accepterat henne som ny sångare så då borde vi som fans också göra det.

Hon får oförtjänt mycket hat på nätet just nu, som om hon skulle vara den första någonsin att vara den nya medlemmen i ett större band. Det har hänt många gånger förr och kommer troligen hända igen, igen och igen. Sen verkar det inte som om folk ens nämner att två av de andra i bandet också är utbytta. Det är bara hon som får skit online. Men hon får mycket kärlek också.

Hoppas de kommer till Sverige och spelar, jag hade gärna sett dem igen.