I grund och botten handlar det om flykten. Bort från det dunkla och repetitiva. Bort från det fasadbelagda. I bästa fall är målet diffust. Som det ska vara när du bara vill ta dig till ett sorts någonting – någonstans. 

Det finn ett stråk ett kvarter bort. En gata där identiska villor står på rad och samlar familjeminnen. Som de alltid gör. Villor som på håll inte går att särskilja från villan jämte och som agerar som en sorts skiljevägg mellan sunt förnuft och avsaknaden av densamma. Du vet precis vilket stråk jag pratar om. Där väggar och takpaneler är sig lika hur du än vrider och vänder dig. Visst har du varit där. Du har gått där mer gånger än du kan minnas. Du har åkt till nya städer och hittat stråket. Det finns överallt.

Hon brukar promenera där ibland, i sina blomsterprydda tyger och vinröda korsett. Solnedgångar är näst intill ett måste och en urdrucken Norrlands söker sig ständigt från hennes hand ner mot marken. Hade det inte varit för hennes fingerfärdighet och vetskapen om att de tom hand känns mer i moll så hade den redan hamnat på marken. Hellre en tom burk i näven än ingenting alls. Men i den bästa av världar hade hon så klart haft en annans hand i sin. Hon minns hur det en gång var – mänsklig beröring. Eller minns och minns, det är väl mer ett svagt anande. Att dra sina egna fingrar längs underarmen är mest obehagligt men samtidigt väcker det delar av det där svaga minnet från förr. 

Minnet från sjön.

Från Elden.

Brasan ni sett på film. Den som aldrig verkar brinna upp och vars rök bildar strofer om dryckens lyckorus. Glöden som berättar om våra svåraste stunder. Att sitta där bland likar och inte höra ett ord – inte yttra ett ord. Det gnistrar överallt och stjärnhimlen syns sporadiskt bland röken. Ryggsäcken som ligger vid hennes fötter blir allt lättare ju längre månen vandrar över himlavalvet. När livets dryck är det enda som kan få någon som helst känsla att vakna till liv så är det dessa kvällar hon kommer minnas och längta tillbaka till. Trots en tystnat lika stilla som natten sitter de tätt inpå varandra, med ena handen i en annans. Svetten som rinner från pannan är inte enbart framkommen tack vare elden och dess glöd. Nej då, här är det en variant av ryska posten som är svettens främsta framkallare. Långtradare ni vet. Också en storts glöd.

Timmar senare har hälften däckat och elden trots allt brunnit ut. De flesta vandrar hemåt i soluppgången men några tappra själar sitter kvar. Själv har hon trollat in sig helt i sin egen värld då hon ligger på stranden med sin numera tomma ryggsäck som kudde. Hon har en hand i sin, och en annan som kliar henne på underarmen och den känslan är väl det närmsta hon kommer lycka.

Det är det minnet som kommer tillbaka när hon vandrar där i sina blommiga tyger vid villorna. Minnet om att lyckan enkom finns när hon är utslagen. Ett minne som numera skrämmer mer än det lockar. Men visst lockar det. Greppet om burken är ett av många knep att känna sig hel igen, men det lockar inte längre att slå ut sig totalt. Att däcka vid okända fötter och inte minnas något dagen efter. Förutom handen i sin. Den är ständigt saknad.

Allt grundar sig i flykten.