Himlen har nån slags svag nyans av gulnad mörklila, fast åt det blåare hållet. Om det nu säger dig nånting. Fritt från vindar, moln och regn. Varför jag nu skriver om vädret. Det är inte likt mig egentligen. Å andra sidan skriver jag så lite nu för tiden så att jag klämmer in lite väder i textform kanske inte gör nånting. Jag har även märkt att vädret gärna dyker upp bland konversationer vänner och kollegor emellan. Är det verkligen så spännande? Är det ett tecken på ålderdom eller kanske grad av tråkighet? Brist på något vettigt att tala om?

Nej jag ser nog hellre på det som att det känns bekvämt. Jag känner mig så väl till pass i din närhet att jag utan problem kan prata om de fallande dropparna som allt som oftast huserar uppe i det blå. Eller så är detta bara ännu en del i allt svammel, fast nu i pränt.

Det jag egentligen ville nämna var att årets midsommarhelg var den första helgen på en månads tid som jag inte stått framför en scen på ett eller annat sätt. Det känns lite tråkigt. Jag borde ha känt den där avkopplande känslan som allt som oftast dyker upp i veckorna. I den där alldagliga rutinen som innebär att äta, jobba, skita, sova innan vi helt sonika börjar om igen. Där är min avkoppling. Jag som trodde jag kunde koppla av på helgen. Vad dumt.

Det händer att jag går på en konsert eller två per år. Förlåt, jag menar månad. Men på sommaren brukar siffran öka lite mer. Under hösten också av nån anledning, men det tar vi senare. Nu började det när jag och en bästa vän drog till Gislaved för att beskåda pojkbandet Herreys och deras gyllene skor. Det är faktiskt första gången jag sett en akt som vunnit hela spektaklet vi kallar eurovision, det var rätt ballt ändå. Innan pojkbandet äntrade scen stod det nån känd granne på scen. En granne från TikTok som sjöng om brudar och godis, tydligen rätt stor bland kidzen. Ja, med z. Vi oinvigda som var där tänkte nog nåt i stil med att vad är det för strunt som ungarna lyssnar på idag men kort därefter kom jag på att jag är en del av den generationen som vid nio års ålder dansade till pojkarna som busar med flickornas små musar på näst intill varje disco som skolan höll i. Jag kan inte påstå att det var mycket bättre. Men dagen i sig var himla trevlig. Efter två-tre av grannens låtar satte vi oss i öltältet och tog oss varsin dricka och lyssnade på coverbandet där istället, innan vi begav oss till Herreys. Så klart att coverbandet spelade nåt av Gessle. Får man kalla sig coverband i Sverige om man inte spelar Gessle?

Helgen efter hängde jag med annan vän på en av stadens alla krogar. Ett lokalt bluesband skulle uppträda och livemusik på hemmaplan är alltid kul så dit gick vi och satte oss ute med varsin öl. Vi satt och tjötade om jobbet, livet, fest, konsert och vädret innan vi begav oss till övervåningen och scenen där. Så som det ska vara. Det var trevligt. Det visade sig att IT-snubben från min gamla gymnasieskola var gitarrist i bandet, det var kul att se. Tydligen kände han igen mig också, han sa det till mig efter spelningen. Men det är lite konstigt för jag hade knappt nåt hår på huvudet när jag gick i gymnasiet. Eller det var väl då det började växa ut om jag ska va ärlig. Men det är längre nu. Ölmagen är också betydligt större idag. Men men, bra gig på hemmaplan.

Helgen efter blev det att spräcka en sorts oskuld, ett vedervärdigt uttryck. Jag åkte nämligen till Sweden Rock Festival för första gången någonsin. Det kan man inte tro. Jag har påstått mig lyssna på allt i alla tider, men festivaler som mångt och mycket fokuserar på en eller väldigt få genrer är väl inte helt min grej. Jag testade Metaltown och tröttnade ganska fort. Visst så är rock en riktigt stor genre, men ändå.

Det första jag tänkte när jag kom dit var att det såg ganska litet ut. Alla jag känner som någon gång har varit där har hyllat festivalen så utomordentligt och lagt fram att den är den bästa av det bästa, största av det största och mest magnifika någonsin. Men, det var ju inte så?

Det var inte trångt nånstans. Största scenen var väl storleksmässigt rätt okej, men en scen som ska husera Judas Priest (och tidigare huserat mäktiga Iron Maiden) bör vara större. Det är band som bör ha all möjlighet till en så mycket större publik. Men icke. Vafan, det var mer folk på Avicii på Bråvalla än det var på Judas. Men men, folktäthet och besökarantal är långt ifrån den enda måttstocken som används för att bestämma hur bra en festival är.

Det här är visserligen bara tankar som jag brottats med och det säger absolut ingenting om festivalen i sig. För det jag var med om det var bra. Sweden Rock var riktigt bra. Det är väl bara mina egna förväntningar som var högre. Lite som när jag besviket gick från Friends Arena efter en konsert med Eminem för att jag bara tyckte konserten var skitbra. Jag hade hoppats på legendarisk.

Bandet som faktiskt fick mig att sätta mig i bilen och köra ner till Sweden Rock var Evanescence. Tyvärr tyckte jag de var ganska tråkiga live, men man kan ju inte få allt. Nestor var kanon. Battle Beast var förbannat bra. The Hives och deras show var svårslagen. Sen att jag inte gillar låtarna är väl en annan femma, för showen var det inget fel på. Hela Sweden Rock var en perfekt förfest inför den stundande helgen i Malmö och Köpenhamn. För där i söder, där var det återigen dags att skåda in Metallica. Mina husgudar från andra sidan Atlanten.

På grund av ett skyhögt pris på hotellnätter i Köpenhamn valde jag att bosätta mig i Malmö i tre nätter. Ett stenkast från Centralstationen. Det var smidigt. Metallica skulle spela två kvällar, precis som de gjorde i Göteborg året innan. Måste jag välja en kväll så var fredagens konsert den bästa. Inte nödvändigtvis på grund av låtarna de spelade, jag har hört de flesta live vid det här laget. Det som gjorde fredagen till den bästa konserten var att jag vunnit uppgraderade biljetter och kom in i innersta cirkeln. Jag stod seriöst mindre än en meter ifrån James Hetfield vid upprepade tillfällen. Kirk och Rob kom också och stod där ett par låtar och jag lyckades nog knäppa den bästa bilden jag någonsin kommer få på James.

Jag hamnade jämte ett gäng från USA som snackade om att de tyvärr bara fått tag i biljetter till fyra av konserterna i just USA, så de behövde komplettera lite med spelningar i Europa också. Och Mexiko. Och Kanada. De skulle fan överallt, jag gillar engagemanget!

Tågresan hem till Malmö var mindre kul, då det såklart var fullt överallt. Jag fick stå upp hela resan. Så när jag väl kom tillbaka till hotellrummet med lite kvällsmacka från Burger King och äntligen kunde sätta mig ner så var det just då det bästa med hela kvällen. I efterhand var det bara rätt bra.

Nej jag måste nog ändå erkänna att andra kvällens tågresor var mycket bättre än första. När jag skulle ta mig till Köpenhamn på söndagen så började det i tron om att jag återigen skulle stå upp hela resan, men det tog bara ett eller två stopp innan tillräckligt med folk hade hoppat av så att det blev en ledig plats där jag satte mig. Jag hamnade jämte en familj på fyra personer. Två föräldrar och deras två tonårsdöttrar. De äldre verkade ha gått på en spelning eller två förr men de yngre skulle för första gången uppleva det mäktiga med att se Metallica live.

Döttrarna var lite nojiga över att komma in på området så sent och var rädda att alla gamla hårdrockare skulle slå ner dem. Men det skrattade hela familjen bort på en gång. De fortsatte resan med att jämföra folks t-shirtar och undrade hur det kom sig att ingen hade samma tröja. Förutom farsan och ena dottern, de verkade ha likadan. Jag såg inte helt vilket motiv de hade på tröjorna men det lilla jag kunde se gjorde att jag gissade att motivet kom från Kill ‘em all. Människa efter människa kom in på tåget och återigen så hade alla fan olika tröjor. En av döttrarna undrade om det fanns någon som kommit på idén att samla på olika tröjor innan. Det fanns ju så många att välja på. De undrade när man i så fall skulle börja på en sån samling. Pappan nämnde att ikväll kunde vara en bra kväll att starta samlandet.

Till slut såg döttrarna att en av tågets nya resenärer som klev på tåget vid Köpenhamns flygplats hade likadan tröja som hon själv. De kunde starta en klubb tyckte hon och sa att hon direkt skulle lägga ut det på insta-story. Jag lyckades se den snubbens t-shirt och det visade sig att min gissning från tidigare stämde, den hade motiv från Kill ‘em all. Själv satt jag klädd i en t-shirt från S&M2. Efter det var det ganska så tyst från den familjen. Förutom när de åter besökte idén om att bli nedslagna när de skulle tränga sig bland publiken och familjen i övrigt föll i skratt. Jag skrattade lite jag också.  

Andra konserten var också bra. Jag fick höra ett gäng låtar jag inte hört innan och unnade mig en dansk öl. Inte mycket att orda om egentligen, det var riktigt bra. Hoppas familjen från tåget också tyckte det.

Tågresan hem var också spännande. Jag hann med ett tidigare tåg än på fredagen så det var inte lika mycket folk där. Jag lyckades få en sittplats vid ett bord som var för fyra personer och inom kort kom det en engelsman och satte sig på en av de andra platserna. Han såg min t-shirt och vi började snacka om spelningen direkt. Han var lite tjurig över att hans vänner hade vunnit uppgraderade biljetter så han fick sitta själv på läktaren, men det var hans första spelning med Metallica så han var ändå nöjd. Jag berättade att jag också vunnit uppgradering den första kvällen de spelade och visade hur nära jag stod och hur bra bilder jag fick, så han blev lite avis på det också. Men på ett bra sätt, på ett uppmuntrande sätt. 

Vid nästa hållplats kom det två snubbar från Rumänien och satte sig vid oss och fortsatte snacka Metallica. Vi gled in på vad vi alla jobbade med (de jobbade med IT alla tre) och hur vi hade hamnat i Köpenhamn just ikväll. Engelsmannen hade bokad in kvällen för 18 månader sen, det var inte mer intressant än så. En av de två från Rumänien jobbade på länk för ett företag i Malmö som krävde att han kom till kontoret en gång i månaden och nästkommande måndag var en sådan dag. Så det var en slump att han var i närheten och hörde talas om spelningen. Den andra från Rumänien jobbade i Lomma och råkade ha en biljett till Köpenhamn så han hade åkt på vinst och förlust för att liksom se vad som hände där. Själv sa jag att köpte biljetten till konserterna tre veckor tidigare och att jag hade hotell i Malmö, att jag egentligen bodde några timmar norrut. Han som jobbade i Lomma frågade då om jag bodde typ i Jönköping och jag svarade att det var en bra gissning, varav engelsmannen brast ut att han inte förstod hur rumänen kunde svensk geografi så bra.

Det var ett askul möte med folk jag aldrig kommer se igen. Så fantastiskt kul. Senast jag hade ett sånt random samtal med en person var på bussen till Metaltown runt 2011 kanske. Jag skulle åka in till området och jag satte mig på en ledig plats bredvid en tjej som såg snäll ut. Hon och jag snackade också om allt och ingenting hela vägen till festivalen. Och på nåt sätt minns jag en snubbe som förra sommaren skrålade om korv och bröd på bussen från Sofiero ner till stan efter ett gig med Gyllene Tider.

Musik.

Vår tids magi.