Det var länge sedan hon hade sagt det till honom, att hon älskade honom. Åtminstone på det sättet som ikväll. Visst trillar orden ur hennes mun ibland, men beroende på hur orden yttras så förstår man hur mycket sanning det ligger i dem. Om det ens ligger någon sanning där alls. Så vitt Björn kunde ana av det han hörde ikväll så låg det sanning i orden. En sanning han inte hört på länge.

“Du menar det verkligen” sa han och tittade på henne. Han nästan borrade in blicken i henne för att tyda om det fanns någon gnutta av henne som skulle avslöja lögnen. Men det var ingen lögn. Han såg inga ofrivilliga ryckningar i kinderna, inga tecken på att hon bet sig själv på insidan av kinderna. Han kände båda hennes händer på sin rygg och visst var det svårare att avgöra i det fallet men även händerna kändes bra. Inget darr. Nej, han såg och kände ingenting ovanligt alls – mer än orden hon just uttryckt.

“Så klart jag gör!” svarade Klara. Hon höjde ansiktet och började pussa honom på kinderna. “Hade du trott något annat eller?”

“Nej, nej… Jag bara…” 

“Bara vadå?”

Hon la huvudet på kudden igen och stirrade in i Björns ögon och efter en stund, som i andra sammanhang hade kallats för pinsam tystnad, fick han det ur sig.

“Jag var inte beredd.”

Efter en liten stund av konstiga leenden och oavbruten ögonkontakt återgick de till att åter låta sina tungor dansa den vackra sortens tango samtidigt som svetten rann.

 

“Ska vi gå ner?”

Om det gått femton eller femtio minuter visste han inte men där kom frågan.

“Måste vi?” svarade Björn.

"Ja, det måste vi nog, din toker” skrattade Klara fram. “Jag tror vi varit iväg lite för länge.”

Han hörde hur hon verkligen drog ut på de tre sista orden. Men vem brydde sig egentligen? I hans värld kunde de gärna vara borta i några timmar till. Det var många gäster på festen, inte skulle det märkas om de två var borta inte.

“Kom nu” sa hon och gav honom en snabb puss på pannan. “Vi duschar av oss det värsta.”

Sedan kom skrattet. Det fantastiska skrattet. Skrattet han saknat. Trots att de bodde ihop hade ingen av dem skrattat högt i den andres närvaro på flera år.

Med korta, försiktiga steg följde han efter henne in i badrummet och tvättade av sig. Rättare sagt, de tvättade av varandra. Båda fortsatte med sitt fnissande. De kände sig som tonåringar igen. De tonåringar de en gång varit, när allt var nytt och spännande.

 

“Vad?” sa hon efter en stund. Hon log och försökte dölja skrattet.

“Vadå vad? Du skrattar ju också.” 

Ännu mer skratt.

“Jag vet inte helt” sa hon och vände sig mot spegeln som satt på väggen. Skrattet försvann och hon började inspektera sig själv. Björn ställde sig bakom henne och kramade om henne samtidigt som hon fick en puss på kinden. Både stod tysta och tittade på spegelbilden av sina halvt nakna kroppar. Hur svetten blandade sig med duschvattnet och sögs in i handdukarna som de båda nu hade virat in sig i.

“Det känns nytt igen” sa Klara till slut.

“Nytt?”

Klara vände sig om och kramade om Björn innan hon tittade honom i ögonen utan att helt veta hur hon skulle formulera sig.

“Jag vet inte helt…”

Hon förblev tyst ett tag. Hon försökte snygga till Björns frisyr utan något vidare resultat innan hon fortsatte.

“Jag känner en glädje jag inte känt på länge. Som om vi fått fram glädjen vi hade för femton år sedan. Fråga mig inte varför men jag har känt mig närmare dig ikväll än på många år.”

De stod där i tystnaden och bara kramade varandra i flera minuter innan hon igen sa att de behövde gå ner, som om folk inte klarade sig utan dem.

“Klara” sa Björn och tittade på henne utan att blinka. “Du vet att jag älskar dig också va?”

 

Både Björn och Klara såg bra ut när de väl kom ner till första våningen. I inbjudan de hade fått stod det att de blivit inbjudna till kalas i en liten stuga på fjället, men sanningen var att den lilla stugan egentligen var en större villa på tre våningar och hur många rum som helst. Ingen av dem skulle ha kallat sammankomsten för ett kalas, det kändes mer som en firmafest utan att faktiskt ha en firma. Så Björn blev inte så förvånad när det visade sig att de inte varit så saknade som Klara hade sagt.

“Se, de märkte inte ens att vi var borta. Ska vi gå upp igen?” 

Men det han såg när han tittade upp för den stora trappan fick honom att snabbt vända blicken framåt och gå.

“Kom Klara, fort. Vi är nog inte de enda som hittat rummen med sängarna.”

Det var nästan som om de sprang fram med sitt fnitter i högsta hugg och stannade inte förrän de kom in i stora salen. De tog varsin stol och satte sig vid ett av borden som stod där.

“Bra kväll?” frågade en av gästerna som redan satt vid bordet. Björn vände sig åt hållet rösten kom från och skulle precis svara innan gästen fortsatte.

“Han har fan gjort det igen, den där Ludde. Han kan det här med fester. Verkligen kan det!”

“Jo visst kan han det, han har ju gjort det ett par gånger förut” svarade Björn.

“Men att han lyckas hitta nya ställen hela tiden… jag fattar inte”

“Alltså, här har vi ju varit förr. Så det är ju inte nytt. Visserligen var vi bara på andra våningen då och det var ett par år sedan.”

Gästen stirrade på Björn utan att säga någonting.

“Jag måste till baren” sa gästen, rättade till sin röda hatt och reste sig till slut. Han verkade inte ha något mer att komma med. Frågan är om han behövde mer att dricka, men Björn lät den tanken stanna i huvudet istället för att fråga.

“Vad var det för tjomme?” frågade Klara som inte helt slutat fnittra än.

“Jag vet inte” svarade Björn. “Han behöver inte gå till baren i alla fall, han har fått nog. Vill du ha en drink?”

“Nej, men kom så går vi och dansar istället” svarade Klara.

Skulle de gå och dansa nu också? Björn undrade verkligen vad som flugit i henne, det här var så länge sedan. Hela kvällen var som tagen från deras yngre dagar. Det var nu han började ångra att han tackat ja till att hoppa in extra på jobbet dagen efter. Tänk om de kunde ha dansat hela natten lång istället. Men en dans skulle de hinna med. Minst.

 

De nådde dansgolvet när bandet var mitt i en låt med Backstreet Boys och de ställde sig mitt emot varandra utan att veta hur de skulle göra. De hade inte dansat tillsammans på många år och hoppades innerligt att ingen filmade. Men samtidigt brydde de sig inte om vad någon annan tänkte. De tog tag i varandras armar och snurrade runt i någon sorts ring. Kanske kallades det för vals? Eller bugg? Troligtvis inget av dem. Eller en blandning. Ingen som vet, ingen som vet. Hur som helst så gick det fort. Armar höjdes till skyarna och fötterna sparkades lite upp och lite ner, bara för att sedan fortsätta runt i ring. Låten övergick till en ballad så de ställde sig tätt intill varandra och stod nästan still. Med armarna runt varande snurrade de sakta runt varann och bara var. 

“Kan du inte skippa jobbet imorgon?” frågade Klara när balladen var slut.

“Tro mig, jag vill verkligen det” svarade Björn.

“Jag vet. Jag vill bara inte att kvällen ska ta slut.”

 

De gick sakta bort från dansgolvet och hamnade utomhus bland de som inte orkade vara kvar inomhus. Vissa satt och rökte, vissa diskuterade hemligheter i sina förhållanden på lite för hög volym och några stod böjda över varsin buske och lät dagens intag komma upp igen. Så trevligt.

“Jag kan inte påstå att jag saknar alkoholen när jag ser det där” sa Björn och pekade på herren som tidigare hade frågat honom om festen varit bra, en herre som i detta nu stod lutandes mot väggen med en stor hög spya liggandes på sin röda hatt.

“Visst kan jag ta en öl eller två, men vafan. Det finns gränser.” 

“Så du är inte sugen på en vinkväll med mig imorgon? Bara jag och du. En bra film, lite god mat, kanske lite lyxig ost?”

“Lyxig ost?” svarade Björn. Han tittade på henne förundrat och försökte hindra lite skratt från att höras.

“Ja, jag har läst om sånt där. Kex och ost ska tydligen vara bra. Gott och sådär.”

“Vi kan ta lite vin imorgon, absolut. Det vill jag verkligen.”

Han gav henne en puss på kinden innan de kom fram till en parkbänk som placerats mellan ett par träd som en sorts utkiksplats. De satte sig där och tittade ut över staden och förundrade sig över hur kompakt och litet allt såg ut. 

“Rätt fin plats ändå, den här stan” sa Klara och lutade sig mot Björn. “Eller vad tycker du?”

“Jag vet inte helt” sa Björn, nästan lite tankspritt. “Jag träffade dig där, så det gör det till den bästa staden någonsin.”

“Eller hur?” svarade Klara. De fortsatte sitta där tyst och bara njuta av varandra. Ibland pekade de mot olika delar av byn och pratade om något de varit med om där, eller vad de upplevt där tillsammans. De pekade på skolgården där de träffats långt innan de blivit ett par och hur man sedan gick för att smidigast ta sig från deras hem till sina respektive jobb. De pratade om vart de hade haft sin första dejt.

“Du, jag avskyr mig själv nu men jag måste smita. Jag vill verkligen vara hemma innan midnatt.”

Efteråt tittade han rakt in i Klaras ögon och undrade om de alltid varit så magiska. Hade de alltid glittrat så?

“Kom, jag följer dig till bilen” svarade Klara.

 

 Björn satte sig i bilen och backade ut från parkeringsfickan och placerade bilen så nära Klara han kunde innan han vevade ner rutan.

“Får jag en puss?” Så klart han fick en puss.

“När kommer du hem sen?”

“Jag vet inte helt” svarade Klara. “Jag behöver vara kvar nån timme till i alla fall, måste snacka med Ludde. Men jag ringer. Du behöver inte stanna uppe.” 

“Åh, hälsa honom från mig! En jäkla bra fest han dragit ihop.”

“Jag ska hälsa” svarade Klara skrattandes och log mot Björn.

“Älskar dig” sa Björn innan han gav henne ännu en puss.

“Älskar dig också. Kör lugnt!”

“Självklart, vi ses sen.”

“Imorgon menar du, du kommer ju sova” sa Klara samtidigt som hon gav honom det där sneda leendet som var halvvägs mellan allvar och skoj. Hon visste också att han inte skulle lägga sig.

“Jag hörde inte helt” ropade Björn genom rutan när han snabbt åkte därifrån. Han kunde se hur Klara stod och vinkade åt honom i backspegeln och han vinkade såklart tillbaka trots att hon inte kunde se något. 

Han funderade på vad som hade hänt ikväll. Det var som Klara hade sagt, det kändes som om de hade hittat sin glädje igen. Visst hade Björn känt ett tag och de verkade glida ifrån varandra mer och mer, men han hade aldrig förstått varför. Han hade heller aldrig frågat, mest för att han var rädd för svaret. Visst hade han diskuterat tankarna med Ludvig ett par gånger, han var ju trots allt Björns äldste vän. Att kalla någon för en bästa vän föll inte Björn i smaken, men om han var tvungen så hade det nog varit just Ludvig som hade dragit den lotten. Hur som helst så hade Ludvig också sagt att allt bara var inbillning, att han kanske hade haft en dålig stund på jobbet eller nåt och inte visste bättre än att ta ut det på Klara. Men så var det knappast. Inte en chans att påfyllningen av lösgodis i butiker kunde ha fått honom att tappa känslor för Klara. Eller? Nej, det måste ligga något annat bakom. Men nu var kanske inte rätt tid att ta upp det. Tänk om det glada ikväll bara var tillfälligt?

 

Villan som festen var i låg lite avsides uppe på berget, så det tog lite tid att komma därifrån. Vägen dit var inget annat än kurvor. Skulle de istället ha lagt asfalten så att vägen gick rakt upp för berget så hade väl vägen setts mer som en vägg än en väg. Men han tog varje kurva med försiktighet och lättade en hel del på gasen. 

Återigen gick tankarna tillbaka till Klara. Samlaget de hade haft. Vart kom det ifrån liksom? Och att det var Klara som initierat det, inte Björn. När hade det hänt senast? Det var många månader, säkert ett år sedan sist. Björn kunde inte annat än att le där i sin ensamhet, trots att radion spelade deppiga ballader. Det fanns liksom inget annat att göra. Var det såhär lycka kändes? Äntligen! 

Han började planera att laga till en fin middag när han kom hem. Visst att klockan var nästan mitt i natten, men glädjen han kände var bättre än vilken kombination av kaffe och energidryck som helst. Det här kunde han leva länge på. Skulle han kanske plocka upp ytterfilén de köpte häromdagen? Eller bara koka lite nudlar och servera med stekt ägg för att påminna om tiden när han en gång träffade Klara första gången? De hade precis pratat om den dagen så det kanske vore det bästa. Han fattar egentligen hur hon kunde ha fallit för honom. Vem bjuder ens på kokta nudlar och stekt ägg på första dejten? Eller så var det just det komiska i det hela som fick henne att falla. Att han på något sätt var sig själv. Att han inte försökte vara någon han inte var. Ja, så fick det bli. 

Snabbt efter att han bestämt sig för att koka nudlar lagom tills Klara kom hem så hände flera saker samtidigt. Björn hade kommit till ännu en kurva och eftersom den var lite skarpare än de flesta hade han således lagt sig i en ännu lägre hastighet, men den mötande bilen verkade inte tänka på det utan körde lite för fort för att klara av just en sådan kurva. Men innan Björn upptäckte bilen som låg mitt på den smala vägen hade det ringt från fickan och mobilens stötvisa vibrationer sakta gått genom kroppen. Han hade bara vilat blicken på sin ficka i en halv sekund, men det var en halv sekund för länge. När han tittade upp igen såg han den mötande bilen och svängde reflexmässigt ut från vägen och i all hast släppte han foten som låg på bromspedalen om än tillfälligt. Det han också missade var att läsa skylten som lite slarvigt satt längs vägen och informerade om att skyddsräcket var ur funktion och att tänka på farten. Men även ifall han hade läst den skylten så hade det inte spelat någon roll nu när den mötande bilen körde som den gjorde. Det enda Björn just nu kunde konstatera var att dessa sekunder blev de längsta sekunderna i hans liv.

 

Första sekunden satt Björn där med blicken på sin ficka vars innehåll både ringde och vibrerade. Undrar vem som skriver nu? Det måste vara någon från festen. Men oj, det känns som om jag får lite bländande ljus riktat åt mitt håll. Konstigt. Det kan väl bara betyda att jag har en bil framför mig. Det är en kurva ändå så det är klart att ljuset svämmar över in på min sida vägen. Bäst att jag rätar upp blicken så kan jag passera bilen i lugn och ro.

 

Andra sekunden såg Björn att den ena strålkastaren som lyste upp honom var belägen på hans sida av mittlinjen. Men oj, den där bilen är ju på fel sida vägen. Den kommer köra på mig. Jag måste svänga av nu, det blir dumt om vi krockar. Jag kan ju bara lägga mig i diket och ringa Klara så hon skickar hit nån med bil för att dra upp mig. Jag kör ju rätt sakta ändå.

 

Tredje sekunden märkte Björn att det inte fanns något dike när bilen istället rullade ut på det steniga underlaget som helt enkelt var en del av berget. Visst fan, jag är på ett berg. Här finns väl inga diken? Helvete, jag måste stanna. Vart är skyddsräcket? Jag får bli påkörd helt enkelt. Hur farligt kan det vara när jag ändå kör så sakta som jag gör? Hur fort kör den andra bilen egentligen?

 

Fjärde sekunden förundrades Björn över att hans bil inte alls följde hans önskan om att stanna upp. Skönt, jag fick stopp på bilen ändå. Men vänta, vad händer nu? Varför snurrar jag? Jaha, den andra bilden körde in i mig efter att jag stannat, det är därför jag snurrar. Jag gissar att bakre hörnet på min bil fortfarande var i den andra bilens färdriktning. Om föraren bara kunde hållit sig på sin sida vägen hade jag sluppit det här. Idiot.

 

Femte sekunden blev Björn varse om att den andre bilföraren inte brytt sig om att stanna. Han bara fortsätter? Vilken idiot. Han måste ha märkt att han krockade med någonting. Men vänta, har jag alltså snurrat ett halvt varv med min bil? Det måste jag ju ha gjort eftersom jag ser den andra bilens baklyktor. Eller jag såg dem i alla fall, nu verkar det som att jag börjar se upp mot himlen. Vänta, var det här räcket var ur funktion? Visst sa någon nånting om det på festen? Helvete!

 

Sjätte sekunden var stressnivåerna hos Björn högre än de någonsin varit. Jag håller ju foten så hårt jag kan mot bromsen, varför glider jag? Jag kanske ska tuta lite med också. Ja, det gör jag! Men vänta! Nu ser jag mindre berg än innan och mycket mer himmel. Fan!

 

Sjunde sekunden blir han andfådd och rädd. Jag ser bara stjärnor. Lite av månen också. Glider jag ner för det här jävla berget nu eller? Hinner jag ens plocka upp telefonen och ringa någon? Vad ska jag säga? HELVETE!

 

Åttonde sekunden ser Björn trädtopparna nedanför berget. Men helvete, fy satans fan. Är det skogen nedanför berget? Det är säkert hundra meter ner. Eller kanske det är femtio meter. Eller femton. Det känns inte längre som jag glider mot nåt berg. Kan jag ha studsat bort från bergväggen? Hur… vad… men nej…

 

Nionde sekunden så vet Björn ingenting längre. Bergvägg. Stjärnor. Trädtoppar. Telefonen har jag i handen. Vad ska jag med den till? Jävla skit. Varför sjunger han på radion om änglar? Skitlåt.

 

Tionde sekunden är allt tyst hos Björn. Är detta slutet? Men… jag har ju just känt lycka?

 

Det hinner gå några sekunder till, sedan hörs en krasch. Inte som på film när minsta lilla gnista orsakar en explosion och allt flammar upp. Nej, det låter mer som när en bil just fallit ner från en höjd och landat i en relativt tom skog.