Doften var där igen nu. Du vet den där doften som kommer fram efter regnet fallit på varm asfalt. Lite som vårens första nyklippta gräsmatta. Inte helt samma men ganska nära. Det var den doften som mötte mig när jag steg ur bilen vid kyrkogården häromdagen. 

Jag är inte där så ofta längre. För åtta-nio år sedan var jag där var och varannan dag. Nu blir det nån gång i månaden, om ens det. Det finns nån sorts ledsam trygghet i den där stenen med mammas namn på. Inte för att jag känner nånting alls på ett djupare plan när jag är där, det råkar bara vara en bearbetad sten som står där jag en gång lyfte ner en urna i jorden. En sten bland många. Det är inget mer. Samtidigt så är det allt.

Jag vet inte vad jag vill få fram här. Jag vill inte att du ska veta hur det känns. Jag vill att du ska slippa det. Jag vill inte ha möjligheten till att göra mig förstådd. Men en del förstår mig ändå. Jag får inte fram rätt ord men ni som förstår vet ändå vad jag menar. 

Det är inte bara kyrkogården som fick ett besök nu i veckan, det blev faktiskt en promenad på en halv mil i byn jag en gång var nyinflyttad i och sen växte upp i. Gnosjö.

Efter jag städat ur mammas lägenhet och lämnat tillbaka nycklarna till hyresvärden så satte jag inte min fot på den gatan på många år. Men nu gick jag förbi huset vi en gång bodde i. Tror jag gått förbi där två eller tre gånger sedan hon gick bort. Men det var inte så jobbigt denna gång. Det jag störde mig på var att fasaden inte verkade vara tvättad på tjugo år. Det var skamligt att titta på. Huset ska vara gult men mer än hälften var täckt av smuts. Så fult.

Men det var inte bara mammas lägenhet jag gick förbi. Gnosjö är inte det största samhället så jag gick förbi en hel del hus jag kände igen från att ha bott där. Bland annat gick jag förbi två hus där två gamla klasskompisar bodde. De var bästa vänner. Jag antar att det lätt blir så när man bor mitt emot varandra, är lika gamla och sen hamnar i samma klass i skolan. Klart man hänger med varandra då. Jag träffade en av dem på en fest strax efter att jag flyttat till Värnamo men utöver det har jag inte träffat någon av dem sedan korridorerna i högstadiet.

Jag gick förbi garaget där vi en gång repade The Trooper och skulle bli rockstjärnor. Minns inte vad vi kallade bandet men några månader senare bytte vi lokal och fick då in ordet eternity i bandnamnet på nåt vänster. Det var coolt. 

Gick förbi huset där en av mina närmsta vänner i högstadiet bodde. Minns när jag tog med min första elgitarr någonsin till det huset och visade den för hans farsa. Vet inte varför jag minns hur hans far reagerade på min gitarr men det finns väl en charm i det. I mitt nu trettiosex år långa liv har jag haft nåt som liknar en fadersfigur närvarande i vardagen i kanske åtta av dessa år, så att visa min gitarr för en riktig pappa kanske var stort? Jag vet inte, det får en framtida psykolog kanske gräva sig in i. 

I ett annat hus jag gick förbi var det också en klasskompis som bodde. Jag minns det som att vi spelade en hel del tv-spel ihop samtidigt som jag bara har ett minne av att ha varit inne hos honom en gång. Var han hos mig jämt? Det var mycket snack om Final Fantasy men hos mig blev det mest Mario. Så jag vet inte helt hur ekvationen går ihop här.

Det fanns en skolkamrat (eller bara en annan elev på skolan) som jag egentligen inte hade nån relation med. De få minnen jag har med henne är vi alltid bråkade med varann i kuddrummet på fritids när vi var runt sju år, samt ett minne från öltältet nåt decennium senare när hon proklamerade att du har Gnosjös häftigaste hår. Hur som haver, jag gick förbi huset hon bodde i. Eller, jag gick förbi tomten. För huset brann ner ett år. Grunden står kvar men naturen har återtagit tomten. Träd, buskar och lite för högt gräs överallt. Som om ingenting hänt på tjugo år.

Lite längre upp på samma gata bodde en annan klasskamrat som jag inte pratat med på kanske tio år eller nåt sånt. Inte för att jag har något otalt med honom, det var mer att jag från mitt håll sa hej då när han jämförde min mammas bortgång med att hans tjej låg med en annan kille. 

Tom André, nu vet jag hur du känner.

Huset där vi klippte håret som små gick jag också förbi. Vi var tre ungar och när man inte fick håret klippt så spelade man Nintendo. Minns inte vilka spel vi spelade men vi var återkommande kunder hos damen i huset och spelade spel med hennes ungar. Jag träffade de barnen i skolan ibland, men vi var olika gamla så det blev aldrig naturligt att umgås på samma sätt där. Minns att jag tyckte dottern var snygg och häftig, för hon var lite äldre än mig. Men nu när jag sitter här och knapprar på mina tangenter minns jag inte ens hennes namn.

Sista tomten jag gick förbi där en tidigare klasskompis bodde är bara en tomt nu. Huset är borta. Men där var jag på fest en gång. Eller om vi ska kalla det kalas. Det var i samband med att vi skulle sluta nian. Men har inga större minnen därifrån. 

Men långt innan jag gick förbi några av dessa hus gick jag faktiskt förbi platsen jag rätt ofta återkommer till, åtminstone tankemässigt. Jag har rätt lätt att fastna i det förflutna, i det som varit. Eller haka upp sig i kanske är ett bättre uttryck. Men det fanns en plats där man kunde kliva över järnvägen och gå längs vattnet en bit innan man kom till en sån där bänk vid ett bord som finns lite här och var. Men detta var utanför ett företag. Det finns säkert en asfalterad väg dit men jag tror aldrig jag tagit den vägen. Jag ville gå dit nu också men nån gång under de senaste tjugo åren har de satt upp stängsel längs järnvägen så man inte kan hoppa över hur som helst. Ganska logiskt egentligen men 2005 fanns inte den logiken. Nej då bara strövade vi av från gatan och hoppade över järnvägen och fortsatte på den nedtrampade stigen som fanns på andra sidan. 

Det var en dag på sommarlovet efter nian och det var aldrig dit jag tänkte gå den dagen men det där jag hamnade. Planen var att jag skulle ta moppen ut till en sjö och sätta mig längst ut på bryggan men jag såg folk som badade där så jag fick slänga om planen och då hamnade jag vid bänken. Jag skulle ringa en tjej och säga att jag var kär i henne. Något som var så olikt mig. Jag vågade knappt prata med tjejer och nu skulle jag säga en sån här grej? Jag var blygsamhet personifierad på den tiden. Blir jag obekväm idag är det lätt hänt att ta på sig de skorna igen.

Jag minns inte vårt samtal alls egentligen, men jag minns att hon just hade slängt in scones i ugnen och att vi nämnde scoutlägret som var i närheten. Jag minns inte om jag sa att jag var kär i henne eller om jag bara sa att jag tyckte om henne. Men jag minns min beslutsamhet innan jag ens ringde. När jag tog upp min Nokia ur fickan och letade upp hennes namn. När jag ringde och lät det ringa i en hel sekund innan jag la på. Hur jag började andas tyngre och hur jag drack en halv flaska med vatten som jag hade tagit med mig.

Vi har precis slutat nian och jag kommer aldrig träffa henne mer.

Sen ringde jag igen. Jag ville bara att hon skulle veta.

Jag brukar säga att det är en av mitt livs första vändningspunkter. Det var första steget till att bli någon annan. Eller nej, inte någon annan, men kanske en mer rätt version av mig själv. När jag tänker tillbaka såhär så är det inte henne jag tänker på, för det är inte hon som är det viktiga. Det viktiga är att jag klev utanför det jag tyckte var bekvämt. Utanför min comfort zone.

Den platsen gick jag förbi häromdagen.

Så det blev en promenad på fem kilometer i mitt kära Gnosjö. 

Jag minns det kanske på ett bättre sätt än de flesta jag verkar prata med nu för tiden. Men jag fastnade aldrig i nån skit där, så det är väl därför. Att snatta choklad och sno pant-flaskor var väl höjden av min skit. 

Jag blev rätt okej efter Gnosjö.

Jag gillar det.